vardagsstrider.blogg.se

   En liten blåmes verkar ha bestämt sig för att hålla mig sällskap de här dagarna. Den har varit utanför mitt vardagsrumsfönster, med näbben mot glaset, i två dygn nu. Under de ljusa timmarna i alla fall. Ibland flaxar den iväg en bit, någon meter. Men sedan är den tillbaka igen. Den sitter därute och tittar in på mig. Det är en söt liten fågel. Jag minns när jag var liten och min kompis Agnes hade en blåmesperiod. Jag förstod inte då, men jag tror att blåmesen numer också är min favoritfågel. De är väldigt vackra, näpna. Och jag har behövt sällskap.

 

   Igår hade jag ju en ny tid för koloskopi. Jag hade ju en känsla efter den jag gjorde för drygt två veckor sedan att varken läkaren eller sköterskorna där visste varför man gjorde koloskopin på mig då - att det var för att leta cancer. Och det är väl tyvärr ganska ofta en känsla jag har när man kommer till en ny läkare - att de inte har haft tid att läsa på om mig. Inte ens det nödvändigaste ur min journal. Jag tror att man bara läser det som står i remissen som i sin tur är skriven av en läkare som inte är helt insatt i ens fall. Att jag fick göra en till koloskopi berodde på att man helt enkelt inte lyckats ta några vävnadsprover innehållandes cancer den första gången. Tumören skulle, enligt röntgen, sitta allra, allra längst in i tjocktarmen berättade doktorn nu, där den övergår till tunntarmen (eller vid blindtarmen typ, om någon behöver mer guidning). Men det innebär ju att endoskopet måste gå hela vägen igenom tarmen och min är ju både sårig, inflammerad och ärrig och full i polyper. Det är ganska smärtsamt. Men numer är jag ju van vid smärta på alla möjliga sätt och efter en halvtimme (med bedövning och lugnande i kroppen) så var man framme vid tumören. Jag såg den. Den var mer vitaktig än övrig vävnad. 

   Det var samma läkare den här gången som förra gången. Han som kräver att man ska bara fullt medveten hela tiden. Jag har ju en stor tumör på höger äggstock och då också en tumör längst ner till höger i magen, så det är självklart ganska trångt i det där "hörnet" av magen. Han fick lov att böka massor. Han sprutade in enorma mängder luft och vatten. Upp till åtta liter luft kan man tydligen spruta in i tarmen vid en undersökning, upplyste sköterskan mig om. Och den där jäkla luften vill ut. Så jag började ju rapa en massa igen. Det är obehagligt som sjutton. Med fyra olika redskap försökte han ta vävnadsprover från tumören. Han hade jättesvårt. En del gången färgades hela bildskärmen alldeles röd av mitt blod som rann ut i hela tarmen.

   Också den här gången ville läkaren att det skulle komma en kirurg och titta på hur jag såg ut inuti. 

   - Be Martin komma in, sa han. Säg att det är Jessicka.

   Och där blev jag lite förvånad. Men jag antog att det kanske var Martin som hade remitterat mig eller något sådant. Sköterskan ringde. Men Martin var upptagen med en egen endoskopi, så läkaren sa till henne att ringa någon annan.

   - Och säg att det gäller Jessicka, bad han igen.

   Som om jag var lite lokalkändis på endoskopienheten i Huddinge. Coolt. (Eller egentligen inte). Det kom en kirurg. Vad han sa vet jag inte. De pratade tyst med varandra och just då hade jag rätt ont eftersom de pumpade in extra med luft för att kunna visa den där kirurgen ordentligt. Jag låg och jämrade mig. 

   Efter att ha tagit kanske femton provbitar så var de klara och jag kunde köras ut i hallen utanför för att vänta på att drogerna skulle gå ur kroppen. Min stackars svärfar, som var snäll och körde mig till Huddinge när M nu befann sig i Göteborg igår, fick vänta ytterligare en halvtimme innan jag skulle få gå därifrån. 

 

   Medan jag låg där kom sköterskan som jag hade förra gången förbi. Hon som kramade mig innan jag knappt hade hunnit innanför dörren. Hon kände igen mig och kom och lade armen om mig och frågade varför jag redan var tillbaka. Så jag förklarade. Och vi pratade en stund innan hon hämtade en filt till mig och jag lade mig ner för att vila medan hon gick och underättade min svärfar om att jag var klar men att jag skulle vakna till.

   Efter ytterligare tjugo minuter vaknade jag till ordentligt och satte mig upp. Då kom den sköterskan som jag haft under den här undersökningen fram till mig. Henne tyckte jag inte helt och hållet om. Hon försökte, men hon var klumpig. På en gång när hon ropade in mig två timmar tidigare och vi var på väg till undersökningsrummet så mötte vi en sköterska från kolorektalenheten som kommit ner för att leta efter mig. Hon heter Ingela och är kontaktsköterska. Hon räckte mig en kallelse till ett läkarbesök den 8 maj. Det är väl då jag ska få svaren på alla de undersökningar de gjort, gör och kommer göra mellan då och det förra läkarbesöket. Det är långt till den 8 maj.

   Precis som vid alla koloskopier hade jag fastat och laxerat sedan dygnet innan och när jag stod där så var jag tom på energi och dessutom hade jag laxerat bort morfinet så jag hade en del ont och var dessutom mentalt klen. Morfinet är det som just nu förhindrar att jag går och gråter stora delar av dagarna. Det håller ångest och oro i schackt.Men igår, där och då, hade jag ingen sådan effekt i kroppen, och när jag såg datumet så långt fram i tiden blev jag väldigt stressad och kände tårar. Två veckor till med den här oron.

   - Du ska få komma på en PETscan också, sa Ingela. Förmodligen i Solna. Men han skriver den remissen idag, så den kommer hem i brevlådan.

   Jag visste inte riktigt vad en PETscan var. Jag visste att det var en sorts röntgen som används vid cancerjakt, men inte mer än så. Självklart var min första tanke att de kanske trodde att jag hade en tredje sorts cancer - att det kanske inte var varken tjocktarmen eller äggstockarna som huvudtumören sitter i. Så då blev jag än mer skakad. Jag bad Ingela om nya recept på båda sorters morfin och kanske en dosreglering av det långtidsverkande så att jag kan ta mindre av det korttidsverkande. Det skulle hon fixa. 

   Sedan ville jag bara komma in i undersökningsrummet, få lägga mig ner och få den lugnanade injektionen. För jag var full av oro då. Och ångest. 

   Endoskopisköterskan pratade massor när vi kom in. Hon verkade mycket nyfiken.

   - Jag måste få fråga, sa hon. Jag ville ju inte göra det därute, men är det så att de har hittat coloncancer på dig?

   - Nja, man har hittat cancer, svarade jag. Men man vet inte vad det är för sort än.

   - Men du är ju inte gammal.

   - 35.

   - Men vad jobbigt!

   - Har du barn också?

   - Ett. En flicka. Hon är sju.

   - Ojojoj. Men flickan har en pappa också? Du är gift?

   Och där fick hon mig att känna mig som om jag inte hade en chans att överleva ett halvår ens en gång. "Vad skönt att ditt barn i alla fall kommer att ha en förälder kvar" kändes det som om hon sa. Pucko! Och så berättade hon om att hon bara någon dag tidigare hade varit med vid en gastroskopi på en kille född 1981 och vars magsäck hade varit helt full i cancer. Och jag ville verkligen inte höra mer... Jag ville att hon skulle vara tyst. Jag ville slå händerna för öronen. 

   - Har du sagt någonting till din dotter, frågade hon vidare.

   Och jag orkar inte återge mer av samtalet, men shit vad en del människor borde ha talförbud när de träffar sjuka människor. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna en stund men bara en kort bit in i undersökningen kom de. Jag låg och grät, igen. Hon var ett hemskt tillägg till en hemsk upplevelse. Och jag hade hela tiden känslan av att hon tyckte att det var lite spännande. Hon kände på min metastas under nyckelbenet och sa åt läkaren att känna på den när han kom in. Massor av läkare har redan känt på den och det var absolut inte den som var deras uppgift att titta på.

   - Det här är ju en utredning, sa hon till läkaren och läste ett kort utdrag ur min journal för honom. 

   Kanske ville hon bli läkare egentligen... Förhoppningsvis behöver jag inte träffa henne fler gånger.