vardagsstrider.blogg.se

Det här blir jobbigt att skriva. Och långt är jag rädd.

 

Jag är uppvuxen med en mamma som pratat sjukdomar vid middagsbordet, en sjukskötersemamma. Inte med mig, men med min pappa. Jag lyssnade nog mer än vad de trodde. Jag vet inte riktigt när min egen fascination för sjukdomar uppstod, men jag minns att jag bara var ett barn när jag började leta upp olika krämpor och åkommor i uppslagsverken i mina föräldrars bokhyllor. Jag var inte rädd för sjukdomarna, men de intresserade mig. Människokroppen intresserade mig på samma sätt som flaggor och länder intresserade min två år yngre bror, men med den skillnaden att jag inte tror att någon märkte av mitt intresse.

 

Egentligen var jag inte något sjuk barn - lite strul med magen, några omgångar rör i öronen och ett gäng halsflussar när jag gick i mellanstadiet.

 

Det var till och med så att jag sa någon gång när jag var mitt i tonåren att jag förmodligen skulle få någon riktigt jobbig sjukdom snart för att balansera upp det faktum att jag aldrig hade legat på sjukhus och aldrig hade brutit någonting. Jag hade någon slags naiv idé om att livets plågor skulle fördelas jämnt över alla människor och att det snart var min tur att råka ut för någonting.

Kanske var det utifrån den tanken som min hypokondri började krypa fram. En hypokondri är väl sällan logisk, antar jag, och även om jag fortfarande mindes ett och annat från min forskning om sjukdomar i barndomen så blev de mest ytliga och banala symptomen till dödliga sjukdomar. Huvudvärk blev hjärntumörer, ont i nedre delen av ryggen blev njurproblem, i övre delen blev lungproblem. Jag hade alltid cancer, alltid hjärtfel.

 

När jag var 16 fick jag astma. Ett anfall. Jag fick recept på Bricanyl och Pulmecort och. Sen var det bra med det. Och det räckte inte för att jaga bort tanken på att jag snart skulle drabbas av en svår sjukdom. Som värst var det nog när jag var 20-21 år och bodde helt ensam för första gången - först i en studentkorridor i Växjö och sedan i en lägenhet i Jönköping med en tjej som oftast åkte hem över helgerna. Jag låg där, ensam i en lägenhet som inte riktigt kändes som mitt hem, med två fingrar mot handleden och räknade mina hjärtslag. 42 var det lägsta minns jag. Och det var svårt att andas normalt, jag var yr. Det kändes som om jag gled ut ur min kropp.

Och jag ringde hem till min mamma sent om kvällarna och grät och trodde att jag skulle dö. Det var en jobbig tid.

Jag trodde inte på Gud, men ändå låg jag där och pratade med någon eller något och köpslog.  "Om jag får vara frisk nu så kan jag dö när jag är 35" minns jag att jag tänkte.

   Runt jul det året, 1998, började min mage krångla. Jag hade ont i magen och sprang på toaletten som om jag var magsjuk i flera veckor. Och jag hade ont i huvudet väldigt ofta och intensivt. Magen bekymrade mig inte så mycket - jag tänkte att jag nog bara överkonsumerat sockerfria halstabletter (sådan där som det strå på med väldigt liten text att de kan ha en lätt laxerande effekt) och att det skulle gå över när jag slutat äta dem. Huvudvärken däremot blev jag mer och mer övertygad om att den kom från en hjärntumör. Och tillslut gjorde jag som min mamma sa och gick till vårdcentralen. Där fick jag lyfta armarna, peka mig själv på näsan, bli kittlad under fötterna och fick mina reflexer kollade. Det var nog inget fel med min hjärna, trodde den kvinnliga läkaren och frågade hur jag mådde i övrigt. Jag  nämnde mitt magstrul och förstod inte alls varför hon var mer intresserad av den än min potentiella hjärntumör. 

Det blev alla möjliga prover och frågor och när jag gick därifrån sa läkaren att hon skulle ringa om det var någonting anmärkningsvärt med dem.

Och det gjorde hon... Jag skulle skickad till länssjukhuset i Ryhov för vidare utredning. Bland annat skulle jag få göra en koloskopi, för mina blodvärden var inte helt ok. 

Jag drack Laxabon för första gången i mitt liv och tyckte att det var det äckligaste jag någonsin tvingat i mig. 1 meter kamerakabel upp i tarmen var inte heller trevligt. Jag visste inte ens att man gjorde sådana saker. En hypokondriker är inte i första hand intresserad av sin mage, inbillar jag mig.

I alla fall så fick jag träffa doktor Grännö och han berättade för mig att jag nog hade en inflammatorisk tarmsjukdom och att de trodde att det var morbus crohn det rörde sig om, men att man inte var säkra. Mina levervärden var tydligen inte heller bra och man ville titta på min lever med magnetröntgen.

Jag kan inte minnas att jag var särskilt orolig under allt det här. Det var ju "bara magen". Men det är klart att jag var rädd att man skulle se någonting konstigt vid röntgen. Det gjorde man inte.

Jag fick göra en till skopi. Min inflammation satt högst upp på vänster sida itjocktarmen. Jag fick Asacol, en medicin om jag snart började tappa håret av. Fick Dipentum istället. Varför den inte fungerade minns jag inte men den sattes ut ganska snart och jag skulle prova att vara utan medicin. Efter en kort tid började det komma stora mängder blod ur min tarm när jag gick på toaletten, och då blev jag rädd. Jag gick in i mitt livs första, men långt ifrån sista, crohnskov. Prednisolon sattes in. 40 mg. Jag hade ingen erfarenhet av kortison, men skulle snart bli varse...

 

   Vid den här tiden var jag sambo/särbo med en kille i Dalarna sedan fyra år tillbaka, men jag hade också börjat prata mer och mer med M över ICQ och telefon. Första gången vi träffades på internet var det 1997, på Aftonbladets chat. (Fanns ju inte så många att välja på då (även om jag själv föredrog site4u - en svart och orange HTMLchat)). Det dröjde dock fram till 29 januari 1999 innan vi träffades på riktigt, M och jag. Och då var jag ju mitt uppe i alla utredningarna. Mange bodde i Sundbyberg och jag Jönköpin. Det blev ett jäkla pendlande varje helg. Men jag var kär och lycklig och tänkte nog faktiskt inte så mycket på det där med tarm och lever.

Jag sökte till gymnasielärareprogrammet i Uppsala, för att kunna flytta till No social. Gymnasiet kändes dessutom bättre än det 4-9 program jag läst på i Jönköping. Och när terminen var slut packade jag ner mina saker och mina kortisontabletter och drog till Sumpan, redo för nästa fas i mitt liv.

   Alla som har ätit kortison känner till hungern sim följer, som väcker dig på nätterna och som gör det omöjligt att inte äta. Dessutom får du ett klotrunt ansikte när vätska samlas under huden. min kinder blir till stora, bolliga påsar. Och den otroliga rastlösheten som skapar ett behov av att vända upp och ner på hemmet, att städa sådant som aldrig städats tidigare - som att strubba trådarna i trådbackarna med kökssvampen till de glänser. Du blir tjock och effektiv och galen av kortison. Men det var inte allt som hände mig.

I mitten av juni började jag få fruktansvärt ont i huvudet. Riktigt, riktigt ont. Ondare än vad jag någonsin hade haft tidigare. Nästan dagligen gick jag från lägenheten på Mariagatan i Sundbyberg och in till Norrtull där M jobbade för att göra någonting för att motverka den där viktuppgången. 1999 var en väldigt varm sommar. Kunde det vara vätskebrist? Jag drack massor, men huvudvärken intensifierades bortom vad jag trodde var möjligt. Jag vaknade på natten och grät för att det gjorde så ont.

Jag blev korkad också, mitt närminne blev riktigt dåligt och jag kunde inte skriva på datorn. Jag minns att jag och M satt vid skärmen och att jag skrev på en gemensam text. Var och vartannat ord blev rödmarkerat och jag satt och stirrade på dem utan att kunna se vad som var fel. Jag kunde inte se att jag skrivit till exempel bröker istället för böcker. Och jag har aldrig haft sådana problem tidigare.

Vi hyrde ganska mycket filmer på den tiden. I videobutiken kunde jag inte läsa vare sig titlar eller baksidestexter. Och när vi sedan skulle se filmerna somnade jag halvvägs igenom. Vid det laget hade jag glömt vad som hänt i början.

I mitten av juli fick jag mitt första krampanfall. Jag satt på sängen och M vid datorn intill. Plötsligt gjorde jag en ful grimas och vred på huvudet innan jag föll ner på golvet och började krampa.

M trodde att jag var förgiftad av alla olika tabletter jag åt då. Han ringde ambulans och satt bredvid mig och sa att jag inte fick dö. Jag var ju hans "lilla Knytte".

Ambulansen körde mig till akuten. Jag minns ingenting av vad som hände där, men mina föräldrar kom och hämtade mig till Ludvika efteråt och M blev kvar i Sundbyberg, vilket han tyckte var jättejobbigt. Och jag hade velat ha honom med. Dock kom han efter någon dag senare.

Huvudvärken, som jag hade trott inte skulle kunna bli värre, fick mig nu att sätta mig upp i sängen och skrika rakt ut om nätterna och min mamma tvingade mig att åka till doktorn i Ludvika.

Jag ville inte tala om för läkaren hur dåligt jag mådde, tänke nog lite som så att det de inte hittar - det finns inte. Men nu var det peka på näsan, lyfta på armarna och bli kittlad under fötterna som gällde igen. Den här gången klarade jag det tydligen inte lika bra som jag hade gjort ett halvår tidigare. Min hjärna skulle röntgas. Jag vet att min mamma var rädd nu, och M var rädd. Vad jag själv tänkte eller kände minns jag inte. 

Man såg någonting på den där röntgen. Kanske en kalkrest, kanske någonting annat. Men Ludvika lasaretts maskiner var inte det bästa och jag fick en remiss till KS

Den 27 juli åkte vi hem, M och jag. På morgonen den 28 fick jag mitt andra krampanfall. Vi tog egen bil till ks. Jag fick recept på Tegretol (en epilepsimedicin) och fick åka hem. Men samma kväll kom nästa anfall. Och det är illa. Jag hade gått in på toaletten och varit där misstänkt länge när M började ropa på mig utan att få svar. Då toaletten i lägenheten inte hade något lås så öppnade han dörren när jag fortfarande inte svarade. Och där låg jag och skakade och rispade pannan blodig mot det hårda golvet.

Jag vet inte vad de gjorde när de kom ambulanspersonalen, men efter sig på golvet lämnade de en spruta och en mask.

Jag kördes till akuten och vidare till neurologen där man efter att ha tittat snabbt på mig ville skicka hem mig igen. Jag hade ju i princip inte hunnit börja ta Tegretol. Under tiden vinglade jag rakt in i dörrar och hade mig där på avdelningen.

   - Ni kan ju inte skicka hem henne igen, försökte M, hon är ju helt borta i huvudet.

Och jag skrattade och tyckte att han var rolig.

Men jo, skicka hem mig tänkte de göra. Det var först när min mamma, som kommit körande från Ludvika, sa att jag var remitterad för ct på ks eftersom man hade sett någonting på plåtarna i Ludvika som det blev fart på dem. Jag gjorde en hel hög med undersökningar och vid ett tillfälle minns jag att jag var i ett mörkt rum med persienner och att en läkare berättade för mig att jag hade en blodpropp i en bihåla i hjärnan, sinus trombos, och att man såg spår efter flera hjärnblödningar. Och jag var säker på att vad han sa betydde att jag skulle dö.

  - Se inte så rädd ut, minns jag att doktorn sa. Vi kan få bort den där.

 

Varför jag fick min propp veta jag inte. Men en klart bidragande faktor var den höga kortisondosen som jag tagit hela sommaren. Kortison ska trappas ner. 40 mg äter man bara i någon vecka i vanliga fall - inte i två månader. Jag fick göra en koagulationsutredning som bara hade anmärkningar på faktor 8. Den i sig påverkar inte koagulationen, men innebär, sa doktorn. Men det skulle innebära att jag till exempel vid en graviditet behövde specialistmldravård.

 

Nu hade jag kommit mycket nära döden och jag visste vad det innebar att på riktigt tro att man ska dö. Jag hade astma, crohn och hade en propp i hjärnan. Kanske det räckte för att balansen skulle vara uppnådd?

 

(Jag pausar här, annars kommer jag inte göra annat än skriva det här dygnet. Fortsätter imorgon dock)