Loop
Just nu känns det som om mitt sätt att må och tänka går i stora loopar. När jag har haft kontakt med sjukvården, oavsett syfte, så mår jag lite bättre i ett par dagar. Och sedan dippar det ordentligt och så får jag kämpa mig upp till någon form av acceptabel nivå inställningsmässigt tills det är dags för nästa drabbning med ks och då börjar jag bli nervös. Och så börjar det om igen.
Det ska bli skönt att få landa i någonting snart.
Inte för att jag har några illusioner om att den kommande tiden inte kommer att vara full av oro och läskiga läkarbesök även den. Och kanske väldigt nedslående besked.
Jag tänker väldigt ofta orden "Jag har cancer". Som ett mantra. När jag går på ica maxi och handlar. Eller när jag sitter på bussen. Och ja, min kropp gör sjukt ont och jag är väldigt trött (gissningsvis på grund av morfinet och dålig sömn snarare än på själva sjukdomen) men jag känner mig fortfarande inte som om jag har någon jäkla cancer. Och jag har ju gått och tänkt de orden i så många år. Tidigare med en panik i tankerösten, som typ "Shit, jag har cancer!"
Numer är det en lugn påminnelse till mig själv. Hur lång tid kommer det att ta innan det börjar kännas som om det är på riktigt?
Jag har ju tänkt se den här sjukdomsperioden som ett projekt. Det är så jag har bestämt mig för att hantera det. Jag är livrädd för framtiden (eller avsaknad av framtid), men jag är också nyfiken på vad som ska hända. Jag kan utan problem se mig själv identifiera mig som en cancerpatient inom en inte alltför lång tid, men att inse att man är sjuk - jag tror att det är en helt annan sak.
Att någon skulle säga till mig nu att jag inte skulle klara av det här känns så osannolikt att jag nog skulle få en ordentlig chock. Alternativet att inte leva vidare finns liksom inte. De allra flesta stunder och dagar. Men så blir jag osäker, och tänker att jag kanske lurar mig själv. Kanske är det här så bra jäkla mycket värre än vad jag låter mig själv förstå. För folk dör av den här sjukdomen. Ganska många dör.
Jag har liksom inga planer på att bli en av dem, bara.
(Det är bara svårt att komma ihåg när det sticker till vid höftbenet, bakom skuldran, vid njurarna... (vilket förmodligen beror på att jag går som en jävla kratta nu - snett och framåtböjd och långsamt)).
Kommentarer
Postat av: En annan Jessica
Hej.
Du vet inte vem jag är men jag har jobbat med din mamma en gång i tiden och vill bara säga att du skriver occh beskriver så himla bra.
Som sjuksköterska får jag mig en tankeställare sen berör din texter oxå. Fortsätt skriv.
Svar:
Jessicka
Trackback
