vardagsstrider.blogg.se

Vi, min man och jag, kom till ks i Solna i god tid och fick sitta och vänta i ett om möjligt än märkligare väntrum än det hos kuratorn ett par timmar tidigare. Bakom våra ryggar satt en sköterska och matade in uppgifter som jag fyllt i om mig själv hemma medan hon gnolade någon halvmunter melodi. Från högtalarna kom klassisk musik som totalt misslyckades i sitt försök att vara avslappnande. Jag försökte titta på M, men han såg inte på mig. I flera dagar har han gått och sagt att vi nog skulle få svar på en del frågor vid det besök vi nu satt och väntade på att få komma in till. Jag, å andra sidan, litade hela tiden stenhårt på att mötet skulle vara precis vad kallelsen uppgav - ett samtal om och planering av min operation.

   11:10 fick vi komma in, tio minuter sent. Två kvinnliga läkare följde med in i rummet, tog i hand och presenterade sig. Och så satte vi oss ner. Redan här anar M att han har haft rätt i att det här mötet är så mycket mer än vad jag trott.

   - Hur mår du, frågade den ena läkaren och jag förklarade precis som det var att det går upp och ner och att jag är rädd och orolig.

   Hon såg vänligt och lugnt på mig medan jag berättar att jag inte har fått någon information från min läkare/någon läkare på två veckor. Det blev på en gång väldigt tydligt att det inte längre är Tove som jag ska betrakta som min läkare. (Vilket jag tycker att hon hade kunnat ringt och sagt till mig). 

   - Vad vet du hittills, frågade läkaren.

   - Att man har sett förändringar på äggstockar och lever, svarade jag.

   Vi diskuterade lite vilka undersökningar jag gjort och vad man konstaterat efter dem - ultraljuden, datortomografin och biopsin. Hon hade inte hunnit få svar på den sista.

   - Så varför tror du att vi gör det här, undrade hon sedan.

   - För att ta reda på vilken sorts cancer jag har, svarade jag utan att tveka och först då gick det nog upp för mig att M haft rätt om dagens möte.

   - Precis, sa hon och såg ut som en lärare som blivit mycket nöjd med elevens svar. 

 

   Det är första gången en läkare bekräftar att jag har cancer. Det känns konstigt, trots att jag själv har vetat det ett tag. För jag HAR vetat.

Jag får också veta att min cancer sitter i äggstockar, lever och tarm. Man är inte helt säker, men det verkar som om jag har coloncancer och inte ovariecancer = ett uns bättre prognos. Men stadie fyra är det oavsett. Fyra är det sista stadiet - när det är ordentligt spritt i kroppen. Det vet jag sedan länge.  

   - Då är det ju klippt, utbrister jag och börjar gråta.

   Läkaren lägger sin hand på mitt ena knä, M sin hand på mitt andra.

   - Nej, säger läkaren.

   Enligt henne är de siffror jag tidigare snokat upp på internet om 30% chans till femårsöverlevnad gamla. Det är en högre chans nu. 

   - Du kommer inte att dö nu, liksom lovar hon. Det finns mycket bättre läkemedel nu och du är ung och frisk. Och du verkar stark. Du kommer att leva i många år med din sjukdom.

   Och jag blir så där kall och saklig som jag blir i trängda lägen, jobbiga lägen. Jag lyssnar. Jag frågar om läkemedlet Avastin, frågar om målsökande mediciner. Men så kan jag inte låta bli...

   - Kommer jag att få se min dotter växa upp

   När jag ställer frågan börjar jag gråta igen, för nu är jag rädd för svaret.

   - Hon är sju, lägger jag till.

Det kommer jag få, säger de. Det är tuffa behandlingar och väldigt mycket är upp till mig, att kämpa, men jag har förutsättningarna att leva tills Bella är stor. Hon säger också att jag inte kommer att bli nittio och att jag förmodligen inte kommer se så många av mina barnbarn. Men det gör liksom ingenting just då. Hon har gett mig hopp om det viktigaste - om att jag ska få finnas hos Bella tills hon är stor nog att klara sig själv. Just då räcker det. Är det upp till mig, så kommer jag att fixa det. 

 

Det känns, konstigt nog kanske, som om jag fick bra besked idag. Jag fick typ tio- femton år. Jag var rädd att de skulle ge mig ett halvår.

Det är en lättnad att veta. Och nu när jag vet vem fienden är kan vi börja slåss på riktigt, han och jag. Och förhoppningsvis slåss läkarvetenskapen och kanske läkemedelsbolagen också.

 

När svaren från leverbiopsin kommer får jag veta vilken typ av cancer det är. Sedan startar kriget med cellgifter, strålning och operationer. Kriget med sund mat, träning och inställningen att jag ska klara det här.

 

Jag har levt med min Mb Crohn sedan slutet av 1998. Jag har haft perioder när jag varit mycket sjuk. Jag KAN det här med att leva med en sjukdom. Jag är grymt bra på att vara patient. Den jävla cancern ska få ångra sitt val av motståndare!