vardagsstrider.blogg.se

Jag har aldrig varit hos en kurator i ett riktigt ärende tidigare. Det finns gånger då jag hade behövt det tidigare i mitt liv, absolut, men det har inte blivit så bara. Alltså visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av morgonens möte.

Däremot hade jag nog en ganska tydlig bild av hur kuratorn skulle vara och se ut. Utifrån hennes röst i telefon så hade jag föreställt mig en kvinna strax över fyrtio, i dräkt och med halvkort frisyr. Smal på ett vältränat sätt och något huvud längre än jag själv. Låter inte det väldigt mycket som en kurator vid namn Cecilia?

   Jag satt i det lilla väntrummet med bara tre fåtöljer och med mycket dämpad belysning och tyckte att det var lite jobbigt alltihopa - dräktklädd kvinna och samtal som jag inte hade kontroll över. Jag hatar att inte ha kontroll! På bordet låg broschyrer från patientnämnden och tv-spelstidningar. Udda!

   Och så öppnas dörren och en kvinna på närmare två meter tittar ner på mig. Hon har grova skor på fötterna, kläder i lager på lager och jag gissar att att kamma håret inte var vad hon prioriterade på morgonen. Jag vet inte ens om jag tyckte att det var skönt eller inte, så förvånad var jag över att ha haft så totalt fel. 

   Hon tog i hand och visade mig in till sitt rum där jag fick sitta i en ny fåtölj. Och så tittade hon på mig och frågade hur jag kände mig. Och någonstans så räckte det för att jag skulle börja gråta. Jag tror att det tog 30 sekunder kanske.

Och jag berättade om oro och sorg, om frustrationen över att inte få veta någonting och över att ingenting verkar hända. Jag pratade om hur svårt det är ibland att hantera dialogen med Bella och om min rädsla för att tynga för mycket på M. Jag förklarade att jag inte litar på källare och varför jag inte gör det. Och jag snyftade fram att jag inte vill dö.

   Cecilia har träffat många i min situation tidigare. Jag reagerar så som man brukar, sa hon. Och hon tyckte att vården borde ta hänsyn till mina tidigare negativa erfarenheter. Hon skulle försöka få tag i Tove,som jag då fortfarande trodde var min läkare, för att se till att de "fångade in mig och min oro".

Hon sa också att jag verkade ha en väldigt bra dialog med mitt barn, och då blev jag glad.

   Vi bokade ingen ny tid, men hon ska ringa mig på fredag och kolla hur jag mår. Det kändes ok. Och jag får ringa och maila precis när jag vill.

   Jag hade inte på något sätt en bättre känsla inför sjukdomen när jag gick därifrån, men det var skönt attha fått ett redskap - någon som är på min sida och som kan jaga runt bland läkare och telefontider åt mig om jag behöver.