vardagsstrider.blogg.se

Nu är den gjord, den där biopsin på tumören på höger äggstock. Jag är trött och ska sova (måste ligga stilla någon timme, men ingen vet hur länge exakt).
Men först måste jag bara...
En decimeterlång, grov, nål rakt in i magen. Det är bedövningssprutan. Doktorn säger att den kan svida. I första lagret (av hud och fett?) känns ingenting. Känner mig lite tuff som inte gnäller.
- Då bedövar jag bukhinnan, upplyser så den mycket trevlige, turkiske läkaren vars son är lika gammal som Bella. Det svider kanske lite mer.
Men nej, det svider inte. Det är en helt galet konstig känsla. Som om det liksom klickar till i hela magen och allt blir hårt och låser sig. Det gör inte ont men det är otäckt. På några sekunder är det över.
- Är du redo för provtagningen, frågar doktorn.
- Jag har inte så mycket till val va, kraxar jag med min morfintorra strupe och försöker le.

Det går jättebra. Tumören är stor och fin och lättillgänglig. Det känns inte alls när han sticker in det där tunna röret och snor lite vävnad.
De torkar min mage och plåstrar om mig och så får jag en ihopvikt handduk att pressa mot stället de stack på. Det ska jag göra i en halvtimme. Hur länge jag måste ligga stilla här är det fortfarande ingen som vet. De verkar tycka att jag väl kan ligga som om det var njurar eller lever. Inte bryr de sig om att ta reda på när jag kan äta heller.
- Jag tror att vi gör så att du får vänta en och en halv timme med att äta och dricka, säger sköterskan i hissen på väg upp till avdelningen.
Jag säger ingenting. Efter leverbiopsin började jag äta och drick på en gång. Dricka vatten tänker jag göra så fort sköterskan har lämnat mig ensam. Om de inte orkar ta reda på så tänker jag inte ligga här och lida bara för det. Att sticka i en lever måste vara 100 gånger värre än i en tumör. Lite vatten skadar inte! Det är som om alla sköterskor är så rädda hela tiden. Och då blir jag en smyganarkist och gör lite som jag vill.