vardagsstrider.blogg.se

Jag vet inte hur jag ska formulera det här utan att låta otacksam. Jag har fått massor av fina, peppande, stödjande och rörande kommentarer, meddelanden via Facebook och sms. Jag har fått mail och telefonsamtal och jag häpnar över hur människor bryr sig om mig. Och jag ÄR otroligt glad och tacksam för detta och det har hjälpt mig många stunder de senaste veckorna - då när jag trodde att beskedet skulle bli att jag hade ett år kvar att leva eller så.

MEN det var inte det doktorn sa. Hon sa att om jag kämpar så klarar jag mig bra mycket längre än så. Och jag kan kämpa, jag tänker klara det här.

Då står jag dock inte ut med att det känns som om folk tvivlar. Det är inte synd om mig nu, vill jag skrika. Jag har fått ett bättre besked än vad jag vågat hoppas på. Och jag klarar inte av att folk på minsta lilla vis antyder att det är mer än vad jag kan hantera, det som väntar.

Jag hatar när folk säger att jag inte kan, att det inte går. Och det gäller alla situationer i livet. 

Jag tror på mig själv, min styrka, vilja och förmåga och det är DET jag behöver höra från alla andra nu.

 

I övrigt är det väl sådär för tillfället. Jag har förbannat ont och är väldigt trött. Hoppas att jag får någon behandling snart. För vad cytostatika än gör med en så kan det omöjligt göra så här ont. (Och nej mamma, jag har just nu inte någon värktablett i kroppen :-)