vardagsstrider.blogg.se

Nu är det en och en halv timme kvar tills jag ska infinna mig på avdelning k71 på Huddinge för att läggas in över natten. Det är sådant som får en att känna sig sjuk - att ligga inlagd.

   Förhoppningsvis kommer jag att somna riktigt tidigt ikväll. Jag sov knappt sju timmar natten som var, vaknade lite efter sju och har hållt igång hyfsat sedan dess. Först åkte vi till badet och medan Bella simmade rodde jag ett par kilometer på roddmaskinen. Men man blir så obeskrivligt torr i munnen av morfinet så all fysisk ansträngning får tungan att liksom fastna inne i munnen. Det är riktigt obehagligt. Jag är så klart inte nöjd med insatsen, men det är skönt att känna att kroppen är stark fortfarande. Men jag hade velat hitta en maskin som lät armmuskler och ryggmuskler jobba riktigt hårt. 

   Av förklarliga skäl så kan jag inte använda magmusklerna så mycket. Och i alla fall en av tumörerna på äggstockarna är så stor att min mage blir i vägen vid vissa rörelser. Det är verkligen som att ha en gravidmage. I går skulle jag raka benen och fick uppfinna en del nya vinklar för att komma åt överallt. Så jag får fokusera på andra muskelgrupper än de i magen. 

 

   När vi kom hem åt vi lunch, och efter en stunds slöande gick Bella och jag ut och planterade alla de fröer vi köpte igår. Det var väldigt skönt och väldigt mysigt ute på altanen i solen. Hoppas att det blir fina plantor också, med massor av nyttiga grönsaker och goda smultron. 

 

  Men nu rustar jag mig för att åka. Jag är inte vidare sugen. Och jag känner mig ju inte sjuk! Hela dagen idag har jag med jämna mellanrum fått lov att påminna mig själv om att "ja, just det ja, jag har ju cancer" och det blir så absurt. Kan man vara så svårt sjuk utan att känna av det mer än med lite trötther och smärta. (Att åka in och sova en natt på ett sjukhus för att de ska göra en undersökning som tar 20 minuter i morgon bitti känns precis lika konstigt). Det är nästan så att jag längtar efter den där cellgiftströttheten (om jag nu är en av dem som drabbas av den) så att det på något sätt blir logiskt det här. För hur kan man känna sig så levande, så nöjd och så mitt upp i allt och ändå... Cancer liksom. Jag borde väl känna mig döende?

 

   Jag kommer inte orka släpa med mig datorn till sjukhuset. Ikväll satsar jag på att sova och imorgon så ska jag vara kvar för övervakning i fyra timmar efter punktionen. Då tänker jag också sova, och läsa och lösa korsord. Så om jag bloggar, blir det något kortare från telefonen.

 

  Men oj, vad jag kommer saknar Bella och M i kväll!