vardagsstrider.blogg.se

När jag vaknade i morse kände jag nedstämdhet med en gång. Det gjorde lite ont att gå upp ur sängen när jag gjorde det vid 04.30. Förmodligen vaknade jag av smärta. Eller av att jag var kissnödig. Så jag tog mig ner för trappan, stoppade i min två Panodil och lade mig ner på soffan för att försöka sova vidare. Men till och med  när jag är så trött som då och trots att tvn var på för att distrahera mig så kom en massa jobbiga tankar över mig. Jag ville sätta mig och skriva på en gång, men insåg att jag var tvungen att prioritera att försöka sova. Jag får för lite sömn. Så jag funderade på olika bokidéer. Jag vill fortfarande skriva en bok. Men jag vet fortfarande inte vad MIN bok ska handla om. Den boken som känns helt och hållet rätt att skriva. 

   Efter någon halvtimme, när tabletterna började verka med andra ord, så slumrade jag till.

   Ytterligare en timme senare, lite efter 06:00, kom M ner och så låg vi och sov åt varsitt håll i soffan tills Bella vaknade vid halv åtta. Och då fick det bli morgon på riktigt.

 

   Jag tänkte på sådana saker som hur stor skillnad det är på min kropp nu mot för ett par veckor sedan, eller en månad sedan. Eller hur jag mådde när jag först sökte för den där smärtan långt ner åt höger i magen. Jag hade lätt kunnat låta bli att åka tillbaka till läkaren då, med tanke på hur den första avfärdade mig. Hade jag gjort det så hade jag nog inte sökt igen förrän i slutet av februari, skulle jag tro. För då började det göra lite mer ont.

   Bara några dagar innan jag började få ont var jag ute och åkte pulka, jag tränade hemma lite sporadiskt men med god ork. Jag kände mig precis som vanligt. TIll och  med lite piggare än vanligt eftersom jag fått Ferinject (järninfusion) och mitt hb var normaliserat. Jag funderade på att börja springa igen, men ville vänta lite tills mer av isen på vägar och trottoarer hade smält undan. 

 

   När jag levde i övertygelsen om att den där knölen på äggstocken var ett myom eller någonting annat ofarligt så hade jag inte heller så väldigt mycket smärta. Kanske är det så att när man tror att det man har inte är farligt så gör det inte lika ont. Eller så var tumören bara en hel del mindre då. Men jag minns att jag och E två veckor i rad i slutet av februari och början på mars kom väldigt tidigt till hennes taekwondoträningar och att vi passade på att träna lite på den stora golvytan i lokalen. Jag lyfte Bella, bollade runt med henne och vi gjorde olika uppvärmningsövningar med hopp, höga sparkar och skutt och det var jobbigt, men inte mer än vad det borde ha varit. Jag var bara ett par centimeter från att kunna sitta i splitt och nu var jag riktigt sugen på att prova att ge mig ut och springa. 

   Ett par kvällar innan ultraljudet i solna, då allt det läskiga började, gjorde jag en kullebytta i sängen hemma när jag skulle lägga Bella. Jag hade ork. Jag var stark. Och jag var rörlig. Det är en månad sedan.

 

   I morse sa jag till M att jag känner mig sjuk. "Jag känner mig verkligen döende" sa jag. Jag är väl medveten om att det, som jag varit inne på tidigare, till stora delar kan ha att göra med att jag är drogad dygnet runt nu. Och att jag har fått diagnosen. Faktum är att sköterskan som ringde mig sa något i stil med:

   - Ja, men nu när du vet att det sitter i tarmen så kommer det säkert att börja göra ont där.

   Och det gjorde det. Inte så att det inte gjort ont innan, men nu har det blivit mer och mer påtagligt. Nu är det också smärtan som bromsar ner mig. Det att inte kunna gå normalt och att inte kunna lyfta saker ordentligt. Sådan har jag varit i en och en halv vecka, men idag blev det för mycket bara... 

   Jag lade mig i soffan en stund vid elvatiden för att vila lite inför besöket på Tom tit's. Då hade jag tagit långtidsmorfinet en knapp timme tidigare. Jag låg kanske där i femtio minuter eller så innan jag behövde gå upp och kissa. Men det gick inte. Jag kom inte upp ur soffan. Det gjorde för ont att försöka häva mig upp  med armarna till och med. All ansträngning av magmusklerna innebär smärta i olika grad. För att jag skulle komma upp idag så behövde jag vrida kroppen samtidigt som jag skulle resa mig upp - ett riktigt skitläge rent ergonomiskt. Och jag kom inte upp. Inte mer än en halv decimeter. M kom och tittade på mig och jag började gråta. 

   - Jag kan inte, snyftade jag. 

   Men sedan tog jag spjärn med benen och lyfte kroppen med hjälp av dem, med axlarna mot kudden. Och så vred jag mig så att jag hamnade på rygg och sedan hjälpte M mig att resa mig. 

  Att känna sig sjuk är inte direkt upplyftande för psyket. Det är svårt att intala sig själv om hur stark man är när man inte riktigt klarar sig själv.

 

   Idag har jag tagit två tabletter av det kortidsverkande morfinet (6 h). Då försvinner smärtan i stort sett helt. Och det är så skönt. Så otroligt skönt. Och jag blev inte så dåsig som jag hade befarat. Vår tur till Tom tit's tog fyra timmar. Och det var så kul och trevligt. Jag lyckades till och med tolerera skrikiga barn som trängde sig och föräldrar som inte hade uppsikt över ungarna riktigt bra - det vill säga utan att jag blev skitirriterad och ville åka hem eller gå runt och muttra om hur gärna jag skulle vilja nypa någon unge i armen. (Jag vet, man får inte tänka så. Och man får inte tänka "Jävla skitunge" om ett främmande barn som inte har vett att vänta på sin tur. Jag försökter verkligen bättra mig).

Jag provade maskiner, installationer, uppfinningar och modeller och var på bra humör. Lyckades stora stunder glömma att jag har cancer till och med. Det var fantastiskt.

 

   Nu funderar jag mest på hur jag ska hantera natten. Jag är inte vidare sugen att vakna framåt morgonen och ha jätteont igen. Jag borde verkligen ha ringt ks igår och bett om en dosreglering. För morfin vågar man inte experimentera med på egen hand, så som jag gör med nästan alla andra piller jag tar. Kanske är det klokaste att ställa klockan på tre i natt och ta nya tabletter innan smärtan kommer tillbaka. Det blir nog en kortare vakenhet under natten i så fall.

 

Nu ska vi fortsätta mysa. M håller på att göra glass och vi ska äta lax- och pastasallad först. Sedan blir det Idol. Jag har ju ett barn vars högsta dröm är att bli känd och berömd. När jag berättade om Idol för henne blev hon mycket upprörd över att man inte får vara med som sjuåring.