vardagsstrider.blogg.se

Jag vet inte hur många böcker jag har försökt skriva i mitt liv. Hur många 400-sidiga böcker jag har i mina olika datorer. Alla utan slut. För jag skriver inte som man ska.

   Oftast kommer det en mening till mig, vars språk och uppbyggnad känns rätt, nästan magisk, och utifrån den meningen växer en berättelse fram med personer och miljöer. De skapas medan jag skriver och sällan vet jag vad som ska hända ett par sidor fram i mina berättelser. Men jag blir förälskad i karaktärerna jag hittar på, i deras liv och i tonen i mitt eget språk. Och jag lever i den världen där min bok utspelar sig. Jag blir för korta stunder mina karaktärer.

Men eftersom jag aldrig har någon färdig plan, story eller idé när jag börjar så är det väldigt svårt att bygga för slutet och böckerna tycks vilja fortsätta för all framtid.

Nu kommer jag att ha en väldig massa tid att skriva (då min hjärna i och för sig och efter vad jag förstår kommer vara en aning svampig av cellgifter vissa dagar). Men jag har inte riktigt någon idé som känns tilltalande. Och, efter 25 års skrivande vet jag fortfarande inte hur man gör. 

Jag började skriva en bok om år 2047, som är i närheten av den tid då man tror att singulariteten inträffar - då vi lyckas göra maskiner som kan göra maskiner som är intelligentare än de själva och då människan uppnår odödlighet. Boken börjar med min egen död och Bellas barnbarns födelse. Jag skulle vilja skriva klart den. Tror att jag har kommit 150 sidor eller så. Framtiden är svårt.

Men helt klart måste jag skaffa mig ett projekt utöver att åka till radiumhemmet, ligga på soffan och dagliga promenader.

Funderade ett tag på volontärarbete för någon stödorganisation eller så, men jag gissar att försäkringskassan skulle anse att jag borde ha ett riktigt jobb om jag orkar jobba ideellt - även om det bara skulle vara typ fyra timmar i veckan.