vardagsstrider.blogg.se

   Jag går nästan aldrig till doktorn. Skulle aldrig drömma om att spring till vårdcentralen med en förkylning. De gånger jag faktiskt söker vård (utöver mina besök hos gastroenterologmottagningen) så vet jag att det är någonting galet med mig.

Jag har alltid varit den som gnällt på mina arbetskamrater för att det ska springas till doktorn i tid och otid - med hosta som är kvar efter två veckor, med feber som varat i tre dagar, barn som har 39,5, barn som fått en fästing. Allt detta tar man gärna till akuten dessutom och blir arg och upprörd för att man inte blir mottagen och inte får penicillin.

Kanske hade jag inte hamnat i den här situationen om jag också varit sån, tänker jag nu. Om jag hade kollat upp varenda småkrämpa.     Men nä... Jag tycker nog fortfarande att det är fjantigt att tro att man behöver en doktor för att man nyser eller för att det kliar på knät. Alla blir sjuka i förkylning. Det är inget konstigt.

 

Tänker sedan, och snarare, att om alla människor lät bli att ta sina ungar till sjukhus bara för att de varit lösa i magen i två dagar och slutade åka in för att få antibiotika när de hostar så skulle det finnas så mycket mer resurser till människor som verkligen behöver vård.

För jag förstår inte hur de människor som mer eller mindre har klippkort till vårdcentralen och närakuten har mage att kritisera väntetiden vid ett läkarbesök, när tiden förmodligen skulle halveras om folk bara sökte för "rätt" grejer.

Jo, jag vet att jag gnäller nu. Men det känns som om det blivit så snett allting. Människor är rädda för sådant som faktiskt är fullkomligt normalt. Man SKA vara förkyld några gånger på ett år, och magsjuk då och då. Och hade jag inte varit så fånigt angelägen om att inte vara en sån där som ojar sig, så hade jag kanske gått till doktorn lite tidigare.

Å tredje sidan så skickade de ju hem mig efter ett urinprov när jag väl gick till vårdcentralen. Kan väl lugnt säga att den läkaren missade ett och annat i min kropp!