vardagsstrider.blogg.se

Jag skrev det här igår egentligen. Men det föll bort. Väldigt irriterande. Men ja, det är bara att börja om.

Men nu, efter två veckor, har vi äntligen fått tillbaka tv och internet hemma, så jag behöver i alla fall inte bråka med telefonen för att blogga.

 

    Jag vet inte om jag har fel när jag antar att de flesta vuxna människor har gjort någon form av endoskopi någon gång i sitt liv. Alla har väl haft strul med magen någon gång, på något sätt? För min del känns det som om jag har gjort kanske hundra stycken. I själva verket är det nog runt tjugo. Jag har ju haft den här tarminflammationen i fjorton år (inte tretton som jag påstod härom dagen).

   I vanliga fall kontrolleras jag i Solna med läkare och sjuksköterskor som jag känner igen och som känner igen mig och vet hur jag fungerar, men den här gången var jag kallad till Huddinge, där jag aldrig varit på gastromottagningen. 

   Jag var extra nervös eftersom jag var säker på att det var väldigt trångt inne i min mage. Jag såg framför mig hur min tarm skulle vara full med tumörer och hur smärtsam undersökningen skulle vara. Det är nämligen så den känns - uppsvälld och spänd och omöjlig att dra in. Och jag var väldigt osäker på om de skulle vara lika villiga att droga mig som de alltid är i Solna. Jag har knapppt varit vid medvetande under de senaste fem undersökningarna jag har gjort.

 

   Också förberedelserna var annolunda den här gången. I vanliga fall brukar jag bara behöva fasta ett knappt dygn innan en undersökning och dricka Laxabon. Nu kom det redan med kallelsen en lång lista på saker som jag skulle undvika att äta så långt som en vecka innan. Det var sådant som bönor, kiwi, tomat, linser, citrusfrukter, fullkornsprodukter och det var bara att inse att det där med att äta nyttigt inte skulle gå särskilt bra under den närmaste tiden. 

    Från och med söndag morgon fick jag inte äta någon fast föda över huvud taget - men en slätmixad soppa till lunch i alla fall. M var snäll och gjorde en soppa av avokado och grädde till mig, full med energi. Och de kalorierna skulle jag komma att behöva. Från och med att jag började dricka laxermedel, Laxabon, klockan 18:00 fick jag inte äta alls, bara dricka klara drycker som thé, saft, energidryck, vatten och läsk. 

   Väldigt många har svårt att dricka Laxabon, mest på grund av smaken. Det är lite som att dricka saltvatten och det är tydligen vanligt att man blir lätt illamående av det. Själv har jag inga problem med smaken längre. Jag har gjort det så många gånger att jag vet hur man dricker för att inte känna smaken. Mitt problem är snarare volymen. På två timmar skulle jag dricka två liter. Men det blir så mycket mer än så eftersom man sköljer ner ett halvt glas Laxabon med en ett par klunkar av någon annan dryck för att neutralisera eftersmaken. Det tog mig tre timmar att få i mig allt den kvällen. Och eftersom man laxerar innebär det ett helt gäng toalettbesök under kvällen.

   Jag sov dåligt. Vaknade massor av gånger av smärta och för att gå på toaletten. Och 07:00 var det dags att börja dricka Laxabon igen, två liter till. Också på måndagen var det bara klara vätskor som gällde i övrigt. Jag fick nog i mig 300 kalorier innan det var dags att gå över till totalfasta där jag inte fick dricka så mycket som en droppe vatten klockan 12:30. 

 

   Två timmar senare hade jag tid. Inte helt oväntat var det förseningar. Jag satt bredvid M i väntrummet och stressade upp mig mer och mer. Vad skulle de hitta vid undersökningen? Jag var också väldigt yr, förmodligen både av spänning och energibrist. 

Klockan 15:00 fick jag komma in. Jag frågade om M fick följa med in och det fick han, men väl inne i undersökningsrummet kändes det mest bara fel, så han valde att gå och sätta sig utanför. Sköterskan såg på mig och frågade hur jag mådde. Jag förklarade hur orolig jag var och hon sa att hon kunde se det. Och så gav hon mig en kram (vilket sköterskorna i Solna aldrig gjort) och sa att det skulle gå bra. Och jag sa att jag behövde både lugnande och smärtstillande. Hon kändes som en bra sköterska. Hon pratadee med mig hela tiden så att jag skulle kunna hålla tankarna i styr medan hon satte nålen, kollade puls och blodtryck. Det är så mycket viktigare vid sådan här tillfällen hur sköterskorna är än läkarna. Det är sköterskorna som tröstar, lugnar och förklarar. Som liksom tar hand om en och som, förvånandsvärt ofta, lyckas få det att kännas som om de bryr sig om just mig. Det är de som håller en i handen när man är rädd eller stryker en över kinden. Läkaren - allt han gör (för det är alltid en han) är att tråckla in den där dryga metern kabel genom rumpan och upp i tarmen och svarar ja på frågan om sköterskan får ge mer smärtstillande.  

 

   Läkaren ville att jag skulle vara vaken under undersökningen. Men jag fick ordentligt med smärtlindring och lugnande i alla fall. Först tyckte jag att det var väldigt jobbigt. I undersökningsrummen finns alltid en massa skärmar på vilken man kan se sin tarm från insidan. Jag brukar inte vilja se, för det brukar göra mig ledsen att de blod och polyper och grejer. Och rädd. Jag brukar ligga och jaga upp mig över att det jag ser skulle kunna vara cancer. Lite så var det nu också. Jag ville inte se tumörerna. Men när man tittar bredvid skärmarna och ser lite ur ögonvrån så tror man att man uppfattar saker som inte finns där. Jag såg vid flera tillfällen mörka knölar, som när jag till sist tittade direkt på skärmen visade sig var ingenting - bara "gången" liksom. Så tillslut bestämde jag mig för att titta i alla fall. Titta och stänga av hjärnan. Det gjorde inte ont egentligen, ens när läkaren försökte ta sig vidare in i tunntarmens nedersta del. (Jag vet inte om han lyckades). Jag låg och tänkte på Bella. På att jag bara hade att uthärda. Att jag varit med om samma sak så många gånger. Jag försökte slingra ihop fingrarna på olika sätt för att distrahera mig själv. De gånger det gjorde ont var när han blåste in stora mängder luft. Då känns det som ett mycket intensivt magknip och spontant vill man pressa ut luften den vägen man borde. Men det går ju inte för där är en jäkla kamerakabel i vägen. Den här gången hände dock någonting lustigt (och kanske äckligt). Jag började rapa okontrollerat. All den där luften hade liksom letat sig ut genom den enda lediga utgången. Det var helt absurt!

   Läkaren kallade in en kirurg när han nått hela vägen genom tjocktarmen. Varför förstod jag inte riktigt fastän de nog förklarade det för mig. I alla fall var han kvar i rummet hela tiden medan läkaren backade tillbaka, vilket tog lika lång tid som att ta sig in, för nu skulle det ta vävnadsprover från fem olika ställen i tarmen.  Det är läskigt att se på skärmen när de tar de där. Det är som om en jäkligt slö metallorm skjuts ut, biter tag i tarmväggen med käkarna och drar loss en bit vävnad. Och så blöder det. Och då måste sköterskan överge mig för att assistera läkaren, så då fick jag klara mig själv. Kirurgen tittade dock oroligt på mig tills han inte kunde vara tyst och sa till de andra två att han tyckte att jag låg lite väl nära kanten av bristen. Och det var väl omtänksamt.

 

   När allt var klart fick jag en kortfattad genomgång av läkaren som sa att man såg förändringar även med koloskopiet men att det inte gått att avgöra huruvida det var cancer  eller inte. Och ja, jag har ju haft förändringar i form av polyper i tarmen hur många år som helst, så det sa mig liksom ingenting. Vad jag däremot visste när undersökningan var klar var att jag inte har några stora tumörer i min tarm. Och det fick mig att lite granna tvivla på om läkarna verkligen antagit rätt. Kanske att det rörde sig om äggstockscancer i alla fall?  
   - Eller, kanske inte cancer alls, viskade en förrädisk röst. 

   En nanomikroskopisk del av en promilles chans fanns fortfarande att det inte skulle vara cancer. Men att lyssna på den där viskningen skulle ha varit självbedrägeri och väldigt dumt. Jag har svårt nog ändå de flesta dagar att inse att det är verkligt.

    

    Svaret på vävnadsproverna skulle komma inom några dagar, sa de när jag frågade. Och jag passade på att fråga om de kunde se i min journal om svaret på biopsin kommit. Det hade det inte. 

 

   Så jag fick en festis av sköterskan och en klapp på kinden och sedan kunde jag gå ut till M som satt och väntade på mig.