vardagsstrider.blogg.se

Det finns ord som, bara genom att de yttras, verkar göra folk illa till mods. Det finns saker, benämningar och företeelser som människor inte vill veta av. Saker som är läskiga, som påminner om lidande och förgänglighet. Och som vi absolut inte vill bli påminda om att de kan drabba oss. 

Vi vill inte veta att grannen fick missfall, vi vill inte höra när arbetskamraten berättar att hennes man är alkoholist. Och vi vill inte veta att någon har cancer eller annan svår sjukdom.

Själv har jag precis fått lära mig att faktiskt säga det där ordet, c-a-n-c-e-r. För det är så otäckt! 

Det är det läskigaste ord jag vet. Det är ett overkligt ord, som jag nog inte helt har greppat innebörden av. För situationen har alltid varit cancer=döden.

Jag läser fass på internet lika ofta som andra läser Aftonbladet. Smittskyddsinstitutets hemsida besöker jag ett par gånger i veckan. Och om någon i min omgivning har krämpor ell symptom på sjukdom googlar jag alltid efter passande diagnos. För att det intresserar mig. Men jag har aldrig, förrän nu, angett 'cancer' som sökord. Just för att det är så förbannat läskigt. För att jag har velat låtsas som om det inte finns något som heter så.

Men kanske behövde det inte vara så jäkla otäckt? Om inte allt man såg och hörde var att nu har den och den personen dött i den här eller den där cancerformen. Jo, det finns självklart undantag. Men det är inte dem man minns...

När läkaren i tisdags sa att jag har cancer så frågade hon vad jag visste om de två olika formerna jag skulle kunna ha och jag sa bland annat något i stil med att jag skulle ha 30% chans att klara 5-årsöverlevnad. För det har jag läst på internet. Hon avfärdade det med en gång och sa att det var gamla siffror. Att mina chanser är mycket större. Och jag försöker varje dag att tala om för mig själv att cancer är en diagnos, en sjukdom, och inte behöver betyda omedelbar död. 

Kanske hade jag haft en helt annan infallsvinkel på sjukdomen från början om folk bara vågat prata. Om man inte var hänvisad till odaterade läkarstudenters uppsatser på internet eller någon hemsida för ett länssjukhus som inte uppdaterats på tre år. För tre år är lång tid i sammanhanget.

Och kanske hade jag gått in i det här med en större kunskap och mindre rädsla. Kanske.

 

Jag försöker verkligen att prata om allt. Med alla. Jag ser ingen poäng med att förtiga saker som händer i mitt liv, och framför allt inte saker jag inte rår över själv. Ibland märker jag så klart att folk tycket att det är obehagligt eller jobbigt. Och då behöver man kanske inte gå in i detaljerna. Men varför? Varför skulle det vara pinsamt, genant eller svårt att prata om att man inte har så mycket pengar, att man inte lyckats bli gravid eller vad det nu må vara? Varför har jag en känsla av att en del av mina vänner och bekanta inte vågar prata med mig? Jo, just det! Jag har ju det där läskiga! Det där man dör av... Det där ordet man inte får säga.

Och jag var sådan. Men inte längre. Från och med nu pratar vi, jag, om cancer.