Att prata med sitt barn
När vi först fick veta att det där som man vid ultraljudet sett på min äggstock kanske inte var något så ofarligt som ett myom trots allt så reagerade både M och jag väldigt starkt. Jag kände det som om de redan då (för 23 dagar sedan) talade om för mig att jag hade cancer. Vad de egentligen sa var ju att det inte var ett myom i alla fall, utan en tumör som man skulle bli tvungen att operera bort. Ingen sa cancer (förutom jag själv då). Tvärtom var läkarna noga med att tala om att det fanns gott om godartade tumörer som det lika gärna kunde vara.
I alla fall så bröt jag ihop då, när de började prata om helkroppsröntgen och grejer. Jag är inte korkad - tittar man på kroppen i övrigt så tittar man efter spridning.
Så, för att vi skulle kunna hämta hem Bella och för att hon inte skulle undra varför mamma grät och grät så fick M uppgiften att åka till fritids och prata lite med henne på vägen hem.
Han berättade att den där knölen i min mage (som hon redan visste fanns där) hade vuxit och att den var stor som en bakpotatis nu och att det faktiskt kunde visa sig att den var en farlig sjukdom, så farlig att det finns folk som dör av den. När hon kom hem fyllde jag i. Jag sa att knölen mest skulle kunna vara farlig om den hade börjat skicka ut "minisoldater" (metastaser) i min kropp, men att jag är en tuff mamma och grym på att slåss och jag lovade att slåss med allt jag har om det skulle visa sig att jag har den farliga sjukdomen. Jag lovade till och med att jag skulle göra som hon och M och börja träna taekwondo om det var vad som krävdes för att jag skulle bli ännu bättre på att slåss. (Hm, det där lär jag väl kanske få ångra med facit i hand).
Och där någonstans har det legat stilla sedan dess. Bella har sett mig gråta och jag har förklarat att det är för att jag är rädd och jag har ibland ljugit och sagt att jag gråtit för att jag har varit orolig för att en undersökning ska göra ont. Aldrig har hon fått veta att det var för att jag var så otroligt rädd för att dö ifrån henne.
Hon har varit en stark tjej de här tre veckorna. Och hon har blivit så stor. Utan att gnälla har hon börjat sova hela nätterna i sin egen säng, därför att hon vet att hon inte kan ligga bredvid mig och sparka mig i ryggen och magen, som hon brukade. Hon vet att jag har väldigt ont.
Några gånger har jag frågat henne vad hon tänker, om hon är orolig eller om hon undrar över något.
Och en dag kom hon hem och berättade att hon hade tvingats begrava sin snöängel i skolan därför att en pojke gått på den så att den dog. En annan dag klädde hon en av sina barbiedockor i hennes finaste kläder. Dockan skulle nämligen begravas. Hennes fina frisyr var förstörd och därför gick hon inte att leka med längre. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Det gör ont att min dotter måste ha sådana funderingar. Så jag satt länge och petade och pillade med det där dockhåret tills det var fint igen och dockan blev "frisk". På kvällen grät jag. Mer och mer gick det upp för mig att den här väntan, det att inte veta, tärde lika mycket på Bella som på mig.
- Mamma, tänk om det inte finns några änglar då, funderade hon en dag.
Igår när jag fick cancern bekräftad, och insåg att jag trots det har många år kvar att leva, så ville jag springa in på fritids och krama lilla Bella och förklara vilka bra nyheter det var. Men det är ju, relativt sett, inte alls bra nyheter. En riktigt bra nyhet hade varit om de sagt att det där två förändringarna (för det är två och inte en) man sett i levern inte är cancer och att tumören på äggstockarna nog är godartad. Det var vad min dotter hade velat höra. Så jag fick tygla impulsen.
På kvällen däremot satte jag mig på golvet med Bella. Vi sitter alltid ner när vi pratar om allvarliga saker, och jag håller henne alltid i händerna, så att hon ska veta att jag är där och att jag vill ha hennes fulla uppmärksamhet. Så var det nu också. M satt på en stol bredvid.
- Jag har varit hos doktorn idag, började jag. Och doktorn sa att jag har den farliga sjukdomen. Men doktorn sa också att jag kommer att få leva länge med den.
Någonting skeptiskt i hennes blick. Kanske ett spår av rädsla. Hon vet ju att folk dör av den farliga sjukdomen.
- Jag tycker att det är bra nyheter, skyndar jag mig att säga. Jag kommer att leva tills du blir stor.
- Vuxen, skjuter M in
För Bella tycker ju att hon är stor redan nu.
Jag ler mot henne och jag tror att hon ser att det här är ett äkta leende - inte ett sådant som hon har fått de senaste veckorna som mest pressats fram av skyldighet.
Och vi pratar om att man ju inte vet. Att vem som helst kan bli påkörd av en bil imorgon eller få en komet i huvudet, men att sjukdomen inte kommer döda mig nu. Och vi pratar om cellgifter, strålning och operationer. Skojar och säger att det kommer lite grann att bli som att ha två av pappa M här hemma om jag nu blir virrig och trögtänkt av cytostatikan. Det känns avslappnat. Jag är nästan glad och avslappnad och jag tror att Bella känner det.
Senare, när det är dags att sova ligger vi på rygg bredvid varandra i hennes smala säng. Tisse-Nisse, Brill, Cain, stora-Maja och hjärtnallen ligger också där. Vi tittar upp i taket mot de självlysande stjärnorna jag satt upp där. Det är önskestjärnor. Av dem kan man önska sig vad man vill.
- Jag önskar att jag kommer att vara superstark hela tiden, säger jag.
- Jag önskar också att min mamma får vara stark, säger Bella. Och, lägger hon till, att jag blir berömd.
Det känns bra, det där tillägget. Om det innebär att hon inte tycker att hon behöver lägga all önskekraft på att rädda sin mamma så har nog det jag sagt till henne sjunkit in.
Jag frågat henne om det är något som hon har kommit på som hon undrar över. Det är det inte. Frågar också om hon vill att jag ska prata med hennes kompisars föräldrar - så att de vet. Det vill hon.
Och jag säger att min sjukdom heter cancer och att man får prata om det hur mycket man vill. Men, att det kan hända att en del människor reagerar som om mamma ska dö snart om man berättar om cancer - helt enkelt för att de inte vet bättre. Och så jämför jag det med mb crohn som ju en massa människor dog av förut, men i stort sett ingen nu.
- Och precis så är det med cancer, förklarar jag. Förr dog typ alla som fick cancer, men idag är det fler som överlever än som dör. Och jag tänker ju inte dö. För vem är den starkaste och tuffaste mamman i världen?
- Min mamma!
Och så pussas vi, säger god natt och börjar på kapitel två i Harry Potter-boken.
Kommentarer
Postat av: Lotta Wiker
Åh, vad du är stark, Jessicka! Jag blir både ledden och glad när jag läser vad du skriver. Du skriver så otroligt sant, fint, rakt och bra. Kramar
Svar:
Jessicka
Postat av: Tina
Jag sitter här mitt i natten och gråter nu, och det känns för jävligt att gråta för att nån man känner tvingas brottas med ångesten över att inte veta hur lång tid hon får vara tillsammans med sitt barn. Dock känns det lite bättre när jag läser att det är möjligt att det är colon cancer, det och att förändringen i levern var så pass liten. Hade inte Lotta Gray också något i levern som de fick ta bort? Hon är ju friskförklarad nu (tror jag iaf), även om jag aldrig skulle våga andas ut...helt. Och det gör man säkert inte heller, trots ett sånt besked. Men det känns som att du har goda chanser (enligt min gissning) att faktiskt också kunna bli frisk. Trots att läkarna pratade om att kanske inte få se barnbarn, så är hoppet absolut inte borta för några barnbarn. Vi kanske ses runt stan något nu när du är "hemma". Ha det gott Jessicka, jag tänker på er. <3
Svar:
Jessicka
Postat av: Tina
Hur sjutton skriver man?? ha det gott?? Sköt om er kanske låter bättre.... :(
Trackback
