Att blogga

   Undrar hur många bloggar det finns som är startade av cancersjuka människor? Och undrar varför man startar en blogg när man blir sjuk? Så klart har jag tankar om varför jag själv skriver, men andra människor då? Är det ett desperat försök att göra sig själv odödlig?
   Jag har ju alltid skrivit. Sedan jag lärde mig hur, i princip. När jag var tolv år och min pappa precis hade börjat låta mig skriva på datorn knåpade jag hastigt ihop en text på 314 sidor om ett gäng tonåringar som ockuperade ett hus. Det är den första längre text jag minns att jag skrivit. Innan dess hade jag hunnit önska mig en skrivmaskin som jag tror att jag använde halvflitigt i alla fall och som jag skrev korta noveller på. Att hitta på liv, människor och händelser har alltid varit ett sätt att fly verkligheten för min del. Men också ett sätt att göra min egen verklighet mer spännande, ett sätt att föra ett inre resonemang och att för alla och ingen visa vad jag tänker och tycker och känner. Utöver det skriver jag också därför att jag älskar orden och formuleringarna. Det vackra man kan skapa med både ord och bildspråk. Att förmedla mig själv till andra.
   Men en jäkla cancerblogg till... Det behövs inte. För det finns en hel uppsjö av dem. En del är bra skrivna och man fastnar i personens öde på en gång. Andra gör en deprimerad. Gemensamt för dem alla just nu, för min del, är att jag inte vågar läsa dem. Jag är rädd att det ska sluta med ett inlägg där någon anhörig talar om att nu har bloggaren till sist somnat in. Det klarar jag mig utan. Och de som det faktiskt går bra för, de verkar skriva mer och mer sporadiskt. Man når liksom aldrig fram till det där uppmuntrande, lyckliga slutet.
   Mer än någonting annat är väl funderingen om varför någon skulle vilja läsa om just min cancer relevant. Om just mig. Det man gör genom att blogga är att man hos sig själv skapar en massa skyldigheter. Jag känner mig kass för att jag inte har skrivit mer än något enstaka inlägg de senaste dagarna. Och under de korta perioder då det inte händer någonting så tycker jag att jag kanske inte har så mycket intressant att skriva om. 
   Men att jag inte skriver beror på att jag väljer att vara med Bella och M istället. Eller att måla. Eller att städa Bellas rum. Kanske har jag varit ute och gått en timme och känt mig stark och sund och inte har något som helst behov av att skriva någonting. Eller så kanske jag väljer att sova. Att låta bli blir ett sätt att visa för mig själv att jag inte alls är skyldig att blogga. Eller kanske är jag rädd att släppa fram de mörka tankarna om jag börjar resonera med mig själv.
 
   Jag funderar också på vad människor egentligen vill läsa om. Är det mer intressant att veta hur det känns när cellgifterna strömmar in i kroppen än vad det är att få veta hur jag tänker om vården eller är min stundvis närvarande dödsångest det mest intressanta? Eller borde jag skriva mer filosofiskt om döden och vad jag vill hinna uppnå i mitt liv? Kanske är det rätt att röra in helt andra saker än sjukdom och elände? Jag har mycket åsikter om andra saker i omgivningen och i samhället som jag gärna skulle häva ur mig här. Skulle det göra min blogg "mer underhållande"?
   Och när de tankarna kommer så är det ju inte längre min blogg. Då har jag fått en uppgift för några andra personers skull. Då har jag skapat mig stress istället för ett ställe att ventilera och ösa ur mig tankar och funderingar. 
  Nu är mitt problem med det här inte jättestort. Antalet läsare på min blogg är så pass litet att jag skulle gissa att de allra flesta av er har någon form av relation till mig och kanske mest vill bli uppdaterade om vad som faktiskt händer i utredningen av min sjukdom just nu. Men samtidigt kommer jag på mig själv med att tagga ord i mina texter som ska göra det lättare för andra människor att googla sig in på min blogg. För man vill väl bli läst ändå? Den där perfekta beskrivningen av hur det var just då och där - den vill jag att alla ska få läsa. 
 
   Läst eller inte så är det ändå andra texter jag helst vill skriva. Jag har så många halvklara böcker i mina tankar. Jag har så många påbörjade texter sparade i mina datorer. Det finns så många berättelser som vill komma ut ur mig och som tigger och ber mig om att skriva ner dem. Och mer än någonsin är känslan av att jag måste välja. Även om de mirakulöst botar mig från varenda tumör och metastas i kroppen så har jag på ett helt nytt sätt blivit väldigt medveten om att livet kan vara slut precis när som helst. Vad prioriterar man när man inte har råd att chansa på att man kommer att hinna allt? Att göra sig själv ihågkommen för den man var? Att vara med dem man älskar? Att skapa sig själv sådan som man vill vara? Jag vet inte. Vad skulle du göra om du visste att du hade tre veckor kvar att leva? Det är en fråga vi ofta ställde varandra när vi var yngre. Det är en sådan fråga som mindre seriösa journalister ställer vid intervjuer i ett "Lär känna X"-reportage. Skulle du resa till den där platsen du alltid drömt om? Skulle du ha en stor avskedsfest? Skriva ditt testamente? 
   Jag vet inte mer än någon av er, just nu, hur länge jag kommer att leva. Men jag vet, på ett helt nytt sätt, att livet inte är evigt. Och jag vet att det är massor som jag vill hinna göra. Så jag duttar lite här och kladdar lite där. Jag skriver en stund och jag kramas en stund. Jag gråter och skrattar, tränar och sover och jag konstaterar att jag lever mitt liv precis som tidigare, men att jag är lite mer närvarande i stunden. Kramen du ger mig känns lite djupare in i hjärtar. Jag luktar på ditt hår. Den där gula fläcken på tavlan jag målar måste bli perfekt, för den är just det där kronbladet på den där blomman. Jag smakar på luften jag andas och jag sjunker djupt, djupt in i tanken på framtiden. För jag kan inte välja. Så klart är Bella och M viktigast. Så klart. Men det finns andra människor jag också bryr mig om. Hur ska man hinna? Och igen, är det enda svaret jag kan ge mig själv att jag inte måste hinna och att jag inte kan säga att ett är viktigare än någonting annat. Och därför gör jag det jag känner för. Vill jag inte blogga så hoppar jag över det. Den enda människan i världen som jag känner att jag har större skyldigheter inför än mig själv är min dotter, och så får det förbli för resten av mitt liv. 
 
   Och alltså bloggar jag därför att jag vill göra det. Och jag bloggar när jag vill göra det.
2013-04-28 @ 23:00:00 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Tina

Visst är det tveeggat det här med cancerbloggar. Man läser dem och hoppas på att personerna blir friska, man gråter när de mår dåligt och skrattar när de "mår bra". Fanns en tjej som hette Anna som hade en cancerblogg, hon hade aggressiv bröstcancer som spred sig till hjärnan. På slutet bloggade hennes man mestadels, och de hade en liten flicka på ca 3 år. Det var så oerhört svårt stundtals att läsa, och man satt framför datorn och hulkade med rödsprängda ögon. Funderade många gånger varför jag ens gick in på sidan när jag mestadels blev att må väldigt dåligt efteråt. Men samtidigt ville man hjälpa till, peppa, uppmuntra, skicka nåt värmande ord, tala om att man bad en liten bön för deras skull. Fast jag visste på slutet att det bara kunde gå åt ett håll, och det var så svårt att ta in...hur en människa född två år före mig blev så svårt sjuk att hon inte fick se sitt barn växa upp. Men in i det sista hoppas man på mirakel.
Mängder av saker händer ju i världen varje dag, kvinnor och barn våldtas och dödas i krig. Men när någon närstående blir sjuk så blir sorgen så nära inpå, man kommer på sig själv att inte ta nåt för givet. Och det är nog en av de sakerna som den som bloggar om cancer kan förmedla till sina läsare, en tankeställare om hur snabbt livet kan förändras. Du bloggar ju för din egen skull, för att lasta av dina innersta tankar. Jag läser för att få en uppfattning om hur vården fungerar, eller inte fungerar. Det är så overkligt, och jag uppskattar att du berättar så detaljerat om vad som händer med dig. Hur klåpiga vissa personer inom vården tycks vara. Och hur bra det vore om sånt kunde belysas lite mer, vid seminarium under utbildningar etc för att de inte ska göra om samma misstag med andra patienter. Och för att de som utbildar sig ska göra rätt från början. (När du blir frisk kanske du kan föreläsa om dina erfarenheter för medicinstudenter) Och så läser jag för att jag är intresserad av patolgi, och har pluggat en del. Du förmedlar kunskap som man inte hittar i några läroböcker, och även en liten grund att stå på om någon närstående drabbas av cancer. Eller jag själv... Du har troligtvis bara människor som befinner sig här för att de tycker om dej och bryr sej om dej. I de större bloggarna ser man plumpa kommentarer och vissa rent elaka. Jag funderar på vad som driver de elaka läsarna, kanske är det såna som förlorat nära och kära och av bitterhet vräker ur sej vad som helst. Jag är iallafall glad att du har en liten blogg. Du är faktiskt otroligt duktig på att beskriva känslor och jag tror att antal läsare troligtvis kommer ändras. Då kommer du inte hinna svara alla som skriver. Men det viktigaste är att du fokuserar på att bli frisk, det här är din blogg, du skriver vad du vill, när du vill. Och vi som läser kan bara hoppas innerligt att du blir frisk. Och det tror jag fortfarande att du blir. Jag är övertygad om det, du är inte typen som kastar in handdken i första taget. <3

Svar: Jag har ju aldrig läst en cancerblogg i mitt liv tidigare. Jag har inte vågat för att jag är rätt säker på att jag skulle ha fått vartenda symptom de skrev om i sina texter. Jag skulle ha varit inbillningssjuk året runt. Och nu törs jag ju inte heller, av andra anledningar.
Jo, visst är det så att alla som läser här bryr sig om mig på ett eller annat sätt. Att bli en stor blogg är ingenting jag önskar. Över huvud taget är jag noga med att försöka att inte sätta mig i situationer som förpliktigar just nu.

Vad jobbar du med, Tina? Inom någon form av omsorg?
Vi har ju uppenbarligen samma smått fetischistiska intresse för sjukdom, diagnoser och sådant, men jag är väl själv ett bevis på att man inte behöver jobba inom vården bara för att det.

Ledsen också att mitt svar dröjde. Har inte ens öppnat bloggen på ganska länge.
Jessicka

2013-04-29 @ 01:06:51
Postat av: Susen

Gör du rätt i! Det är din blogg, skriv vad du vill när du vill. Den ska ge dig energi inte ta. :)
Jag läser den för att få veta hur det går för dig. För att kunna ge en liten peppande kommentar ibland.

Har också en blogg-en anonym dock. Funderat en del på vad jag ska/inte ska skriva, hur ofta o.s.v. Men kommit fram till att den inte ska vara en börda utan det får komma inlägg när jag har tid och ork :)
Önskar att jag var lika bra som dig på att skriva ner det jag tänker och känner!

Svar: Ok. Jag antar att du vill att den ska förbli anonym då, men vad skriver du om?(Peppande kommentarer är jag alltid tacksam för)
Jessicka

2013-04-29 @ 17:32:24
Postat av: Tina

Hej, ingenting att be om ursäkt för. Bara ett tecken på ätt du haft nåt bättre för dig. Känns som om du uppdaterar mest när du mår lite sämre eller om det hänt något som du reagerar på. Vet ju ungefär vilken status du har iom facebook. Skulle jag inte se nåt der heller skulle jag nog bli fundersam. Ja visst har jag också den där skruvade böjelsen för diagnoser, sjukdomar och hela sjukvårdande apparaten med allt som hör till. Jag jobbar på mikrobiologiska labbet i Falun, har läst 3 år vid UU. Så jag har aldrig kontakt med patienter, däremot är jag väl insatt i analyser. Har läst master i biomedicin, dock exjobbet kvar. Får ta det när tiden ges, men jag har läst en del cancerbiologi på avancerad nivå. Är dock långt ifrån nån mästare, även om jag troligtvis vet lite mer än gemene man.

2013-05-04 @ 22:03:33
Postat av: Tina

Har dock jobbat på bingohallen i Ludvika i 9 år tills nyss. Bara det är en diagnos i sig. Haha, galen värld där. Hade du bott hör hade du inte behövt våra arbetslös. Du hade lätt fått jobb hos mig. Riktigt finlir och datorerna sköter det mesta. :))

Svar: Det finns två saker man behöver må dåligt för att göra bra - skriva och banta. Det sista där hänger jag mig inte ofta åt. Och kommer väl förmodligen aldrig göra i hela mitt framtida liv. Men ja, det är riktigt att jag mest har ett behov av att skriva när jag är hängig, rädd eller ledsen.
Jag vet inte ens var det ligger någon bingohall i Ludvika. Men jag kan tänka mig att det är ett, på många sätt, intressant jobb. Och att det är socialt givande. Har inte alls svårt att se att man fastnar med någonting sådant i nio år. Men inte heller att man kanske efter ett tag vill ha någonting mer mentalt utmanande. Helt nyligen konstaterade jag ju själv att jag faktiskt var tvungen att börja följa lite drömmar och utveckla mig själv. Det var då jag bestämde mig för att bli sjuksköterska. Vi får se hur det går med det nu, men det är fortfarande det jag helst vill.
Jessicka

2013-05-04 @ 22:07:26
Postat av: Susen

Ja. Vill ha den anonym så jag kan skriva vad jag vill utan att behöva tänka på hur folk ska reagera runt omkring mig :(
Jag skriver om hur jag mår, vad jag varit med om, sjukvården och vad jag tänker och funderar över :)

Svar: Jag har också haft massor av anonyma bloggar. Med varierande innehåll. Problemet är att man tröttnar när man inte kan visa vem man är och ha en dialog med de få som läser bloggen, tycker jag. Eller så var det för mig i alla fall...
Annars är det väl just i sådana fall som jag tycker att bloggar börjar bli intressanta egentligen - när de blir nästan som dagböcker.
Jessicka

2013-05-05 @ 09:43:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0