vardagsstrider.blogg.se

Jag vet hur jag måste göra det här för att orka hantera det och ja, det kanske innebär att jag ger sken av att vara mer positiv och hurtig än vad jag egentligen är, en del gånger. Men det här går verkligen inte att ta sig igenom om man hela tiden ska stirra sanningen rakt i vitögat. Jag måste få låtsas som om det är ok. Jag måste få ha cancerfria stunder här och där då jag tillåter mig själv att glömma bort att jag är sjuk. Precis som jag under flera dygn nu har valt att inte tänka bortom 12:59 imorgon. För jag kan inte hantera det i förväg. Jag orkar inte. Och ibland gör det mig grinig och egoistisk. Och jag är ledsen, men det måste få vara så om jag inte ska bryta ihop och gråta av rädsla inför imorgon

 

I förrgår kom M och ville så uppenbart prata. Det kändes liksom i vela atmosfären att han behövde det. Och i vanliga fall är det något jag skulle ha uppmuntrat, men nu gick det inte. Jag hade inte varit till någon hjälp om jag hade börjat storgråta heller, så jag fick förklara att jag inte klarade av det samtalet då. Och samvetet kände av det ordentligt, kan jag säga. 

Men jag hade inget val. Jag vill inte veta av verkligheten just nu.

Eller som ett par gånger när jag pratar med mamma och liksom får lov att med tonen understryka att det där vill jag inte diskutera nu.

Det är 18 timmar kvar under vilka jag ska hålla näsan ovanför vattenytan... Sedan tänker jag gråta hejdlöst i timmar eller snyfta ett par gånger i bilen. Imorgon ska jag känna och reagera. Idag, bara ett tag till, vill jag fortsätta att vara avstängd.